Onsdag kväll. Så står man där. Jag och de andra föräldrarna. Vid en uterink, först på utsidan och lite senare ute på själva isen, och hejar på pojkarna. Hejar så där politiskt korrekt "bra...kom igen...heja, heja, heja...", medan tankarna skriker "ta han då...kläm han ordentligt mot sargen...in framför mål...", men det får man ju inte säga. Högt. Men man tänker det. Ofta. Och biter sig i tungan för att inte bli stämplad som den "där pådrivande pappan" för tid och evighet. Det handlar ju om att ha det kul, inte om att vinna, om att det är en lek och inte blodigt allvar. Ja då, det vet vi alla, samtidigt som vi vill att just vårt barn ska utmärka sig, göra något extra. Helst mål. Men man säger det inte. Man står där och hejar och skriker "bra", "bra jobbat" (men aldrig, aldrig "bra tänkt"). Och fryser, medan barnens iver och entusiasm bara ökar. Paradoxalt nog i samma takt som baklängesmålen trillar in.
Det är faktiskt ganska charmerande, så där 50-talsnostalgiskt, att stå och frysa fötterna av sig vid en uterink, någonstans i förorterna. I alla fall i Norge. Tänker på uterink alltså. I Sverige har väl minsta klunga hus sin egen toppmoderna ishall, men inte här inte. Här gäller fortfarande naturens lagar, och inte minst att kvalitet alltid slår entusiasm. Eller med andra ord; När man är 7 år bankar Frisk Asker Jar 10 gånger av 10. Det har något med tradition att göra, hockeykultur, och att Frisk Askers ungar redan har spelat hockey i cirka 5 år, medan våra talenter har 4 träningar bakom sig.
Men puck är puck och pucken är rund, så nästa gång...då jävlar...
No comments:
Post a Comment