Som det heter på god svenska:
Man ska inte kasta sten i glashus!
Ska man kritiserea någon annan för att inte hålla sig till sanningen, bör man åtminstone själv anstränga sig för att berätta den.
Kan man googla fakta om den ryska nationasången anno 1992 och om den röd-vit-blå ryska flaggan, bara för att demonstrera vilken smarting man själv menar att man är, så kan och bör man också kontrollera de viktigiaste uppgifterna. Detta är bara, helt enkelt, slö journalistik!
Sannolikheten för att Condis historia är riktig, om än fel återberättad är stor; för vilket land kan känna stolthet av att tåga in till ett OS bakom en flagga som inte är ens egen, eller ta emot medaljer till tonerna av en nationalsång som man inte känner igen?
Att då som journalist kasta sig över ordvalet - "aldri" och "ingen" - är bara småaktigt och kanske mest ett uttryck för en desperat jakt efter en snärtig söndagskrönika... Som denna gången kom tillbaka till avsändaren med en bitter eftersmak.
För vem är det som gör sämst jobb; Condi som inte redogör för ett faktiskt tillstånd på korrekt sätt, eller en journalist som bara vill visa sig på styva linan och...?
Ja det är en ledande fråga.
Men den måste ställas, eftersom journalisten i fråga tydligen inte förstod innebörden av det jag skrev.
Löfte till mig själv: Ska från och med nu sluta använda ironi och bara säga det som det är. Right.
(Själva artikeln kan läsas på sidan 21 i Aftenposten söndag 21/9.)
No comments:
Post a Comment