summer books 08

Sommar och semester är nästan den enda tiden på året som jag har tid till/kan/orkar/prioriterarar att läsa böcker. Inga tunga klassiker, men lättuggade verk som kräver minimal insats. Alltid pocket, för det väger minst och kan böjas och bändas efter behag. I år blev det 10 böcker.
1. Drakarnas imperium: Valerio Massimo Manfredi
(Hmmm...vad var detta... Författaren verkar bara vänta på att boken ska bli film. Inte helt skarpa personskildringar och en märklig mix av romare och martial arts-kineser, smetat samman i en berättelse som med fördel kunde skrivits ungefär 250 sidor kortare. Det märkligaste är ändå omslaget - där det skulle vara kineser är det japanska samurajer. Rätt på video.)
2. Hjälten från Troja: Valerio Massimo Manfredi
(Samma författare. Så går det när man chansar i bokbutiken. Manfredi kan tydligen bara skriva om folk som förflyttar sig. Alltid på väg. Manfredi gör det lätt för sig - med denna road-book kan han hela tiden hitta på nya ting att skriva om, utan att behöva beskriva något som helst. Bad move.)
3. Skumtimmen: Johan Theorin
(Bra svensk deckare med en märklig slags happy end. Slår mig att det ofta handlar om skadade personer som är huvudpersoner i (svenska) deckare. Antingen de är poliser eller inte. Något är trasigt och ska fixas - inne och ute. En parallellslalom som fångade mig.)
4. Stardust: Neil Gaiman
(Boken som blev film, men som ändå är något helt annat. Samma fundament, men väldigt olika tolkningar. Eller var det bara de Niro och Pfeiffer om ville ha lite mer spännande karaktärer? Bara den fallna stjärnan är sig lik och ändå lite mer. Behaglig.)
5. Odjuret: Anders Roslund & Börge Hellström
(Uff. Intressant vinkling, men alldeles för förutsägbart och melodramatiskt slut. Typisk svenska deckare i god Sjöwall & Wahlöö-tradition - you can never beat the system. Never. Ever.)
6. Box 21: Anders Roslund & Börge Hellström
(Samma sak här. Varför, varför, varför måste de måla upp det på tok för förutsägbara slutet - säkert i tron att de ska ha en överraskande twist - men som bara fullständigt ödelägger allt? Suck. Och varför måste deckarpoliser vara sura, buttra, överviktiga 50+ gubbar med en märklig hang up - i detta fallet Siw Malmkvist? Blir de mer mänskliga då? Eller blir de tvärt om bara overkliga, oengagerande fantasifigurer?)
7. Den sista legionen: Valerio Massimo Manfredi
(Har redan sagt allt om Manfredi. Inget nytt under solen här heller. Folk är på väg. De reser. Länge. Denna lär också redan finnas som film. Och varför den dumma epilogen?
Låt folk fatta själv! De kallar mig Merlin... No shit.)
8. Fienden inom oss: Jan Guillou
(Guillou är Guillou. Att få fram poäng genom att manipulera läsare via skönlitteratur är nog lättare än genom debattinlägg. Smart strategi. Viktigt tema. Men drar på allt för mycket mot slutet. Men, det att vara övertydlig är inte en slump - fungerar på samma sätt som reklam; du kan försöka ignorera det, men hör du det tillräckligt ofta, eller om det skriks ut högt nog, minns du det. Till slut blir det en sanning. Varför tänka själv, när andra kan göra det för dig?)
9. Danslärarens återkomst: Henning Mankell
(För lång. Lite väl mycket orealitiska vändningar. Och så här 7 år efter att boken kom ut, blir allt snacket om mobiltelefoner och internett bara dumt och märkligt - men det är ju inte bokens fel, bara jag som har väntat för läng med att läsa den. Att Mankell har ett budskap är tydligt, men det blir aldrig riktigt engagerande. Känns lite som gammal skåpmat. Och...återigen en skadad människa i centrum.)
10. En pinne i skogen - en bok om fotboll: Mats Olsson
(En samling funderingar och anekdoter om världens bästa idrott. Varken mer eller mindre.)