Sitter här och snyftar jag.
Vikingarna vet verkligen hur man kombinererar sentimentalitet och dåligt samvete i en tryckare på dansgolvet.
En text rätt in i hjärtat.
Sjung Christer sjung.
"Den stora dagen
En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
Hon tar fram finservicen, den med små violer på,
en kopp har visst en gång gått i kras.
Men hon tänker att det gör nog ingenting,
vi blir så få på mitt årliga kalas.
Och när kaffet kokar upp så ringer det på telefon,
och hon glömmer allt och springer därifrån,
och på ett ögonblick hon mister något av sin illusion
när hon hör sin äldste son.
Jaså, säger Du det...
Flera timmar drar förbi och dagen blir till kväll,
en trött gammal kvinna somnar in.
Hon har stått där hela da'n och väntat sina barn
vid sin blommiga gardin.
Hennes kaffebröd finns var och tårtan där den står,
den visar hur barn kan överge.
Och när dottern ringer finns det inget mer att förstå,
då har ljusen brunnit ner.
Jaså, säger Du det..."
No comments:
Post a Comment